Om det är läskigt att mina ben viker sig och mina armar blir svaga? Om det är obehagligt när min kropp sviker mig? Till en början.. ja väldigt, undrar ju vad fan som händer. Min kropp slutade ju fungera från ingenstans till och från, klart som fan man blir rädd. Tankarna blir går ju till om man skulle hamna i rullstol livet ut eller inte, om man hade en sjukdom som skulle ta död på en, och alla dessa skrämmande tankar som innebar att livet var över..

Såhär ett år senare är det inte lika obehagligt eller läskigt. Nu är jag mer frustrerad över det hela. Frustrerad och arg över att min kropp inte bär mig, över att min hjärna är fullt fungerande men när väl hjärndimman kommer kan jag inte få fram det jag vill ha sagt. Jag kan inte kommunicera och jag ser helt borta ut, som jag tagit en jävla massa droger. No joke, blev frågad av sjukvården några gånger om jag har tagit något. Jag är frustrerad och förbannad över det faktum att inte ens läkare tror på att man är sjuk.

För på utsidan ser jag fullt frisk ut. Det ingen vet är att jag konstant är i extrem smärta som skulle få dem flesta att vara sängliggandes. Men jag har inget val samtidigt som jag är så pass van vid det att jag inte längre har minne av hur det är att inte ha ont. Jag har minnen av hur jag var och allt jag kunde göra, men känslan av att vara helt smärtfri.. har för länge sen försvunnit.

Så nej jag är inte längre rädd när jag inte kan stå på mina ben. Jag är istället frustrerad och envist bestämd över att bli bättre. Trots att jag inte vet hur. Trots att jag vissa dagar vill ge upp. Så vet jag att min enorma envishet komma besegra allt som kommer i min väg!

Share: