För några månader sen blev jag 22.. Jag minns för två år sedan, jag planerade mitt liv, mina resor och allt jag ville göra. Jag var så full av drömmar, passion, hopp, energi, glädje. Några månader senare slog de som en blixt slog ner i ett flygplan som kraschade och träffade bara mig..
Och nu här är jag.. Jag borde inte vara här… Jag borde vara ute i världen och resa och njuta av mitt liv som alla 22-åringar.

Istället är jag instängd i detta jävla hål som sjunker längre och längre ner och jag kan inte komma ut ur det… fan jag kan inte ens stå på benen… Jag är trött och utmattad hela tiden. Jag är så djupt trött på att vara fast så här… en dag vaknade jag upp och plötsligt kunde inte simma längre eller springa eller gå eller göra något jag brukade, fan inte ens gå nerför trappan i min lägenhet för att hämta min post…

Jag ser människor jag brukade känna som lever, reser, arbetar och jag kan inte göra nått utav det. Allt jag kan göra är att se andra människor leva sitt liv.. och försöka vara stöttande medan mina vänner, familj och pojkvän går vidare i sitt liv.. deras liv fortsätter, visst de alla har sina upp- och nedgångar… men totalt sett har dem det bra . Missförstå mig inte, jag stöttar dem alla till fullo och jag är stolt över deras framgångar och jag hjälper lyfta upp dem i deras nedgångar… Men jag är svartsjuk.. Jag skulle gärna vilja vara som dem.. att komma hem trött efter en dag på jobbet .. klaga över kollegor eller dumma chefer eller kunder… eller över att min fot gör ont för att jag har stått och gått på jobbet hela dagen eller kanske gått in i något och slagit i tån… istället sitter jag hemma tittar på en dum film eller någon serie för att försöka glömma mitt liv ett ögonblick eller så går jag och lägger mig och sover en stund för att göra frukost var utmattande, eller för att slippa verkligheten. För när jag sover har jag verken smärta eller begränsningar. Jag spelar mycket spel där jag kan skapa min egen värld och leva utan begränsningar. För i verkligheten så är den enda gången jag går utanför min dörr när jag har en läkartid.

Jag går bara ut när jag måste. Allt tar så mycket energi och människor runt mig verkar inte alltid förstå hur mycket det tar… det faktumet att jag måste sitta i min lägenhet och göra ingenting under en vecka så att jag orkar vara med på ett bröllop jag blev inbjuden till… eller att jag måste ligga i sängen i mer än en vecka för att återhämta mig från det bröllopet, för jag är så trött efter det att jag inte kan röra mig. Allt detta på grund av en kronisk sjukdom…

Folk försöker få mig att tänka positivt men det är inte lätt.. när jag bara vaknade en dag och den sjukdomen hade tagit över… förändrat hela mitt liv.. för evigt.. det är inte en lätt sak att leva med. Det som gör det ännu svårare är att människor fortfarande tror att du fejkar och hittar på den här sjukdomen.. men vänta lite… Jag vet inte om det bara är jag, men om jag skulle fejka en sjukdom, fan om någon skulle fejka en sjukdom tror du inte att man skulle fejka en sjukdom som folk faktiskt tror på?

Jag vet att det förmodligen finns en idiot där ute som har fejkat någon sjukdom som förstörde det för oss som faktiskt är sjuka… Det är fan inte rättvist.. Jag är 22 jag borde leva ”de bästa åren i livet” men istället är jag instängd i den här kroppen som brukade vara min beskyddare men nu tack vare min sjukdom har blivit mitt fängelse.

Trött på att bli behandlad som om jag är gjort av glas av vissa och bli tillsagd att jag överdriver av andra. Vill kunna göra saker utan att bli ifrågasatt. Vill kunna göra mer än en sak i veckan. Vill inte behöva sitta i dagar och samla energi. Vill bara kunna leva mitt liv…

Share: